Ett avrinningsområde kan kortfattat beskrivas som ett upptagningsområde för nederbörd, med ett gemensamt utlopp i havet.
Den första gången jag såg en karta över Sveriges avrinningsområden fastnade jag specifikt för Göta älvs avrinningsområde. Jag hade inte tidigare varit medveten om att nederbörd som faller i Härjedalen faktiskt (åtminstone delvis) har sitt utlopp i Kattegatt vid Göteborg. Se bilden nedan över hela områdets omfattning.
Bild 1. Göta älvs avrinningsområde
Utöver att Göta älvs avrinningsområde är stort till ytan är det också intressant hur dess mittersta dels ytterkanter tycks följa Värmlands läns administrativa gräns ganska väl. Sedan tidigare var det för mig också känt att Värmland tidigare tillhört Götaland och inte Svealand, samt att den Värmländska dialekten tillhör de så kallade götamålen (Värmländska har alltså större likheter med dialekter söder om Vänern än med dialekterna i angränsande Dalarna och Närke).
Man kan därför fråga sig om den kulturella dragningen mellan Värmland, Vänerbygden och Västergötland kan bero på naturliga gränser i det geografiska landskapet? Kan i så fall avrinningsområden representera viktiga faktorer i detta sammanhang? Och varför?
Avrinningsområdenas betydelse i teorin
Teoretiskt sett är avrinningsområdena för det första topografiskt avgränsade enheter, där gränserna utgörs av så kallade vattendelare och bestående av berg, åsar, skogshöjder med mera. Vattendelarna separerar geografiska områden från varandra och skapar också en naturlig barriär mellan dem (som förvisso kan vara både mer eller mindre betydande).
För det andra består varje avrinningsområde av vattendrag, vilka genom historien kan ha använts som kommunikationsvägar och haft betydelse för handelsutbyte och så vidare inom respektive område.
För det tredje kan respektive avrinningsområde ses som ett slags dalgång i makroformat. Förutom att vattenvägarna skapar ett slags nätverk inom varje område, kommer avrinningen bort från vattendelarna göra att vattnet ansamlas i de topografiskt mer lågbelägna delarna av området. I fallet med Göta älv, karaktäriseras detta av att vattnet i avrinningsområdets mellersta del ansamlas i Klarälven, som fångar upp vatten från nästan hela Värmland. Detta visar på att området i sin helhet topografiskt har en svag lutning mot de centrala delarna. Det finns alltså en naturlig dragningskraft från vattendelarna mot de centrala delarna och därefter mot hela områdets utlopp.
I fallet med Göta älv bör det också nämnas att det finns flera lokala dalgångar inom hela området. Alla tillflöden till Vänern kan till exempel ses som lokala dalgångar (Klarälven, Gullspångsälven, Byälven med flera). Alla större älvar har också sina tillflöden genom mindre åar och vattendrag, vilka i sin tur utgörs av mindre dalgångar. Exakt vilken roll detta spelar för dialekternas spridning låter jag just nu vara osagt, men det känns för mig inte helt orimligt att dessa ”dalgångar” dels begränsar hur människor rör sig till vardags men även hjälper till att definiera en lokal identitet hos folk som bland annat skulle avspegla sig dialektalt.
Sydsvenska mål, götamål och mellansvenska mål
Om vi nu accepterar tanken på att dialekter hör ihop med avrinningsområden, borde det ju vara så att detta gäller för alla dialekter i Sverige.
I Sverige finns fem dialektala huvudgrupper: Sydsvenska mål, götamål, mellansvenska mål, norrländska mål och gutemål. Kartan nedan visar fördelar sig i södra hälften av Sverige (utritat utifrån beskrivning på ww.isof.se).
Bild 2. Dialektala huvudgrupper och huvudavrinningsområden
Götamål har en spridning som motsvarar ungefär Göta älvs avrinningsområde, samt ungefär ett område motsvarande ungefär södra hälften av Vättern (däribland Jönköping). Strax norr om Falkenberg slutar götamålen användas och gränsen mot de så kallade sydsvenska målen fortsätter sedan i nordöstlig riktning ungefär till samhället Månsarp (söder om Jönköping).
I östlig riktning möts sedan götamålen, de sydsvenska målen och de mellansvenska målen. Gränsen mellan de sydsvenska målen och mellansvenska målen följer på östra sidan på nästan spegelvänt sätt den gräns som finns på västra sidan. I en linje dragen från Kalmar nordväst till Månsarp går nämligen gränsen mellan de sydsvenska målen och mellansvenska mål.
Sambandet på regional nivå starkt
Det går inte bara genom detta att påstå att sambandet är exakt, men man kan i alla fall konstatera att de dialektala gränserna följer samma riktning som avrinningsområdena har. Avrinningsområdena i detta gränsland av dialekter omfattar de Halländska åarna på västra sidan (Viskan, Lagan, Nissan och Ätran) och småländska åar på den östra sidan (Emån, Alsterån, Snärjebäcken). Längre norrut finns det en tydlig geografisk gräns mellan götamålen i Värmland och de mellansvenska målen i mälardalsområdet, liksom mot de mellansvenska målen i Dalarna. Hela denna gränslinje sammanfaller väl med avrinningsområdenas gränser- i Dalarna, Dalälvens avrinningsrområde och i Mälardalsområdet (omfattande Avesta, Stockholm och Örebro), Norrströms avrinningsområde. Det eftersökta sambandet mellan dialekter och avrinningsområden tycks därför på regional nivå vara ganska starkt.
På denna regionala nivå sticker dock Vätternområdet ut, där det tycks finnas två huvudsakliga dialekter, trots att området tillhör samma övergripande avrinningsområde. Hur kan det komma sig? Beror det på att det runt Vättern finns tillflöden som mynnar ur mindre lokala dalgångar, som är isolerade från det mer övergripande avrinningsområdet? Eller något annat?
Kategorisering av dialektala drag
Jag har i arbetet med den här artikeln läst på om regionala dialekter på isof:s hemsida (Institutet för språk och folkminnen). Det mesta om Sveriges dialekter står att läsa där. Dock kan fortfarande de lokala spridningsmönstren vara svåra att uttolka genom deras information och i det här fallet vill jag veta ganska exakt var man pratar hur och hur det hänger ihop geografiskt. Jag har därför även kompletterat detta med att lyssna på (nutida) lokala radioklipp, för att själv avgöra vilken dialekt man har på en plats.
Det finns ett problem med detta. Dialekterna tycks ha glidande spridningsmönster, det vill säga ett språkbruk på en plats kan dela språkbruk med flera olika kringliggande platser som sinsemellan inte delar samma egenskaper. Dialektala gränsområden är bra exempel på det, där tex Hallands dialekter har en glidande skala där man pratar nästintill skånska i södra delen, till att övergå till nästintill göteborgska i norra delen – det karaktäristiska bakre r-ljudet som brukar förknippas med sydsvenska mål ska dock ha en ganska tydlig nordlig gräns någonstans mellan Varberg och Falkenberg. Norr däröver använda främre r-ljud i likhet med det ovanliggande götamålsområdet.
För mig personligen är det svårt att höra skillnader mellan dialekter som jag inte är van vid att höra. Rent gehörsmässigt är det för mig därför svårt att skilja mellan tex halländska från södra Halland och skånska, medan en lokalt uppvuxen person från något av de områdena förmodligen kan höra sådana skillnader.
För att mina egna lyssningar från ljudinspelningar ska ha en betydelse, har jag därför valt att titta närmare på mitt regionala närområde (jag är uppvuxen i en förort i norra Stockholm). Genom att utgå från det kan jag ganska enkelt identifiera om en dialekt är annorlunda än min egen och på så vis avgöra om en dialekt övergår till en annan på en viss plats.
Dialektdrag och avrinningsområden i regionen runt Stockholm
Kartan nedan visar de dialektala dragen i en radie om ca 20 mil från Stockholm samt vilka huvudavrinningsområden som finns där. Dessutom visas också de mindre delavrinningsområdena (det vill säga lokala dalgångar inom de större områdena).
De dialektala dragen i denna region , kan sägas karaktäriseras på detta sätt (min egen kategorisering, med exempel tagna från www.isof.se):
- Östgötska: låter för mig som götamål, men klassificeras av isof som mellansvenskt mål, bland annat för att t faller bort i ord som ätit och skjutit. Ord som bil, gul och år uttalas med diftonger (en vokal läggs till) och uttalas då ungefär beil, gäul och oår.
- Östgötska – götamål: låter för mig som annan östgötska, men har inte bortfallet av t som i andra östgötska dialekter.
- Gnällbältet: inte en ”formell” dialekt, men brukar användas som ett begrepp för de dialekter som pratas i en halvmåne från ungefär Laxå, Örebro, Arboga och Eskilstuna. Innehåller också diftonger. Till skillnad från östgötska så läggs tilläggsvokal till efter huvudvokalen. Hör uttalas till exempel ”höer” och får en ton som kan upplevas som gnällig eller utdragen.
- ”Norrländska drag”: Dialektala drag, som talas i delar av Uppland och som för mig påminner om hur man pratar långt norrut, tex Gävle eller Sundsvall. Till skillnad från i standardsvenska används tex tjocka l, istället för tungspets l. Hör exempel i källförteckningen nedan från Alunda.
- Bergslagsmål: Sjungande satsmelodi som påminner mycket om hur man pratar i Dalarna.
- Sörmländska: Språkdrag som liksom gnällbältet delar drag med götamålen. Det ”gnälliga” är dock mindre påtagligt. Ord som kol och råg uttalas med ett slags öppet ö-ljud, som ligger mellan u och ä.
- Dalmål: Sjungande satsmelodi.
- Standardsvenska: De dialekter som närmast är vad man i Sverige kan kallar för standardspråk, det vill säga uttal som motsvarar hur ord faktiskt skrivs. Ursprunget till att dialekterna liknar standardspråket, är att skriftspråket härmade uttalen i Mälardalen när det utvecklades (till exempel när Bibeln översattes till svenska på 1500-talet).
- De svarta punkterna representerar svårbestämda dialektdrag, vilket betyder att jag varken kunnat lyssna mig till dialekten vis radioklipp eller kunnat läsa mig om den lokala dialekten på isof:s hemsida.
Bild 3. Dialektala drag och avrinningsområden ca 20 mil från Stockholm
Lokala spridningsmönster
Kartan ovan visar hela det avrinningsområde som avvattnar områdena runt Mälaren och Hjälmaren. Området kallas Norrströms avrinningsområde, från sitt utlopp där Mälaren rinner ut i Östersjön (i Stockholm).
Gnällbältet
I områdets sydvästra del sträcker sig det så kallade gnällbältet i en båge från Laxå, via Örebro och Eskilstuna ända upp till orten Kjulaås, strax öster om Eskilstuna. Alla orter i gnällbältet tillhör avrinningsområden som har sitt utlopp till Mälaren genom Eskilstunaån (trots att vägen förbi Hjälmaren sker på olika sätt). Ett undantag är dock Kjulaås, som rinner direkt ut i Mälaren. Längre österut där avrinningen också sker direkt till Mälaren, talas istället dialekter som liknar standardsvenskan.
Kolbäcksån och Upplandskusten
I Norrströms avrinningsområde nordvästra del ligger Kolbäcksåns delavrinningsområde. Det området innehåller enbart orter där man pratar bergslagsmål. Förmodligen är detta relaterat till Dalälvens avrinningsområde som angränsar i norr. Närliggande Sala ligger i ett annat område som rinner ut i Mälaren. Där är dialekten svårbestämd, men den delar inte bergslagsmålens sjungande karaktär.
Utanför Norrström finns längs med Upplands kusten en dialekt som har norrländska drag. Ön Gräsö utanför Östhammar brukar nämnas som en plats med en tydlig sådan dialektmässig karaktär. Också Alunda längre inåt land delar samma dialektdrag, trots att orten ligger halvvägs till storstaden Uppsala (från Gräsö mätt). I Uppsala talas en dialekt som är närmare standardsvenskan. Skillnaden skulle ha med avrinningsområdena att göra, då avrinningen från Uppsala sker till Norrström och inte direkt till Östersjön.
Måhända håller dock dialekterna längs Upplands kusten på att ätas upp av standardsvenskan. Innan arbetet med den här artikeln visste jag tex att det fanns en viss dialekt i Alunda genom att min far hade affärsbekanta därifrån på 90-talet. Via radioinspelningar är dock denna dialekt svår att hitta med exempel från just Alunda.
Många inspelningar tyder istället på att man skulle prata standardsvenska där. En annan internetkälla antyder att man även i Björklinge i norra Uppsala kommun skulle prata med norrländska drag. Det hittar jag ingen radioinspelning som bekräftar. Om det vore sant skulle det dock i så fall också kunna förklaras av att Björklinge tillhör ett annat delavrinningsområde än staden Uppsala. Hur som helst tolkar jag det som att dialekterna i norra och östra Uppland sakta men säkert håller på att ersättas av mer standardlika språkbruk, där närheten till Uppsala förmodligen spelar en stor roll.
Standardsvenska och östgötska
Vad gäller standardsvenskan är den främst knuten till östra Mälaren. Även i Nyköping, relativt långt söderut, talas standardsvenska. Strax söder om Nyköping finns ett annat stort huvudavrinningsområde, det vill säga Motala ströms (som avvattnar större delen av Östergötland och området runt Vättern) och där östgötska talas. Att Nyköping inte har influerats söderifrån kan ha att göra med att Kolmårdens skogar breder ut sig däremellan och på så vis utgör en naturlig barriär.
Vad gäller östgötska sprider den dialekten ur sig i de större delarna av Motala ströms avrinningsområde. Runt Vättern tycks dock dialekterna variera, där relativt närliggande Vadstena, Motala och Askersund tycks ha olika dialekter (Askersund har jag inte kunnat bekräfta, men antar att den liknar gnällbätet eftersom staden brukar sägas tillhöra Närke – där de flesta orterna tillhör just gnällbältet). Vätterns olika dialekter skulle dock som tidigare kunna förklaras av att platserna kring Vättern ligger i sina egna lokala dalgångar.
I Nyköpingsåns avrinningsområde talas typiskt sett sörmländska, som exempelvis i Katrineholm. Inuti det området finns dock en utlöpare av östgötska i form av orten Rejmyre. Detta ser jag ingen annan förklaring till än att orten avståndsmässigt ligger närmare orter i Östergötland och att den genom historien alltid tillhört Östergötland och inte Södermanland. I detta fall fungerar alltså avrinningsområdet dåligt som förklaring till vilken dialekt som talas.
Sammanfattning
I de flesta fall fungerar avrinningsområdena bra som förklaring till dialekternas spridningsmönster. Bergslagsmålen i Kolbäcksån och gnällbätet i Eskilstunaåns avrinningsområde är goda exempel på det. Det finns dock några undantag, varav östgötskan i Rejmyre är ett.
Orterna vid Vättern är ett annat. Där antar jag som sagt att orterna ifråga mer ska ses som del av lokala dalgångar. Med tanke på att Vättern är en stor sjö, blir sjön ur ett dialektmässigt perspektiv snarare än barriär i landskapet, mer än något som sammanbinder det. På så sätt kommer de lokala dalgångarna istället att utbyta språkbruk med intilliggande avrinningsområde. Vattendelarna blir i de här fallen en mindre barriär för utbyte mellan folk, än den stora sjön.
Lokala barriärer i gränsområdet mellan gnällbältet och standardsvenska
En av Sveriges mest kända geografiska gränser mellan två dialekter finns mittemellan Eskilstuna och Strängnäs i Södermanland (denna har bland annat nämnts i Fredrik Lindströms tv-program Svenska språkmysterier). Där sägs Kjula socken tillhöra gnällbältet, medan man i Jäders socken, bara ett par kilometer ifrån, pratar standardsvenska.
Som nämnt och som visas i bild 3, tillhör orten Kjulaås (i Kjula) gnällbältet trots att den ligger utanför det avrinningsområde som övriga orter i gnällbältet ligger i. Kartan nedan (bild 4) visar trakten runt Kjula och Jäder, dess förhållande till Eskilstuna och Strängnäs centralorter. I kartan har även de än mer lokala avrinningsområde tagits fram.
Bild 4. Lokala avrinningsområden kring Kjula och Jäders socknar
Centralt i kartan finns Kjula och Jäders sockengränser. Båda socknarna tillhör Eskilstuna kommun. Avståndet till Eskilstuna tätort tycks också vara kortast för båda socknarna.
Mellan Jäder och Strängnäs finns också en sjö som logiskt sett borde utgöra barriär mellan Strängnäs och Kjula. Istället finns en annan barriär i landskapet. Orten Kjulaås ligger nämligen mitt på en ås (en del av den större Badelundaåsen, som sträcker sig från Nyköping till Borlänge). Åsen utgör lokal vattendelare och syns som en grå linje som i nord-sydlig riktning genomskär tätorten Kjulaås.
Väster om åsen sker avrinningen till Mälaren vid en punkt. Öster om åsen sker avrinningen vid en annan punkt. En stor del av avrinningsområdet i väst tillhör Kjula socken medan avrinningsområdet i öst tillhör Jäder.
Barriären som åsen och tillika vattendelaren utgör, spelar alltså möjligen en roll även i detta fall. Det tycks därmed som att avrinningsområdenas inneboende egenskaper kan ha betydelse för dialekters spridning, på alla de tre undersökta nivåerna: större landområden, regional nivå och lokal nivå.
Diskussion
Mina analyser tyder på att det finns ett starkt samband mellan de naturligt avgränsade avrinningsområdena och dialekternas geografiska spridning. Dessa samband går att se både på regional och lokal nivå.
Särskilt när avrinningsområdet liknar en dalgång med en älv eller å centralt i området, tycks sambandet finnas. Större sjöar tycks dock snarare fungera som barriärer i det dialektala landskapet, än som en förlängning av det. Vad gäller topografins betydelse tycks både märkbara och mer osynliga vattendelare i landskapet, spela en roll i att avgränsa ett dialektområde från ett annat.
Ofta sammanfaller avrinningsområdena med administrativa indelningar, men inte alltid. Vad som har kommit först är naturligtvis något som skulle kunna diskuteras, dvs har man först bestämt de administrativa gränserna och dialekterna har formats därefter – eller har de administrativa gränserna formats utifrån den lokala identitet som dialekterna formar?
En faktor som medvetet har förbisetts i analysen är historiska orsaker till de geografiska spridning mönstren (de gamla sockengränserna har troligen spelat en roll för hur man pratat lokalt). Min upplevelse är att språkforskningen ofta fokuserar på just historiska orsakssamband. Förhoppningsvis kan analysen i den här artikeln komplettera med kunskap om naturgeografiska samband.
Slutligen ska även nämnas att analyser av dialekter och dess geografiska mönster är svårt eftersom de befinner sig i en föränderlig värld. De empiriska underlag som här har använts och analyserats kommer därför förmodligen att se annorlunda ut inom några år. Om slutsatsen från den här artikeln stämmer, kommer dock avrinningsområdena fortsatt ha ett starkt samband med de dialektala spridningsmönstren även framöver, trots att mönstren som sådana kanske ser något annorlunda ut.
Källor, radioinspelningar mm
Norrländska drag:
- https://www.flashback.org/p67195929
- https://sverigesradio.se/artikel/barndomskompisarna-fostrades-i-gimo-if-nu-spelar-alla-i-nhl
- https://sverigesradio.se/artikel/5507801
Östgötska:
- https://sverigesradio.se/artikel/skogsrojet-innebar-klirr-i-kassan-for-ortens-livsmedelsaffar-vi-oppnar-taltbutik
- https://sverigesradio.se/artikel/2064659
Standardsvenska:
- https://www.rollspel.nu/threads/beskriv-din-hembygd.28003/
- https://sverigesradio.se/artikel/7608583
Gnällbätet:
- https://sverigesradio.se/artikel/5556520
Bergslagsmål:
- https://sverigesradio.se/artikel/6039676
- https://sverigesradio.se/artikel/6581347
- https://sverigesradio.se/artikel/stora-utmaningen-ludvikas-bostadsplan-inte-tillracklig
Dalmål:
- https://sverigesradio.se/artikel/7568610