Ordet syntes förekommer ofta i geografiska sammanhang. En syntes innebär i princip att helheten är i fokus och att inbördes relationer mellan olika objekt studeras, medan en analys snarare bryter ner objekten i olika beståndsdelar och studerar dessa separat. Eftersom geografer ofta använder kartor som verktyg är det syntetiska perspektivet en naturlig utgångspunkt, och lämpar sig väl om man vill dra slutsatser om likheter eller olikheter för två eller flera platser på jordens yta.
I tex GIS-verktyg och dylikt har jag dock aldrig hört talas någon konkret metod för att specifikt tillämpa en ”syntes” på till exempel en viss geografisk datamängd. Kvantitativa ”analys”-verktyg finns det dock gott om.
Gestaltteori är ett tvärvetenskapligt perspektiv som undersöker visuell information och hur den processas av den mänskliga hjärnan. Teorin tillämpas bland annat i interaktionsdesign (tex i hur informationsblock struktureras på hemsidor) och i psykologi (som terapi verktyg).
I gestaltteorin är helheten i fokus, precis som i en syntes. Jag undrar därför om gestaltningsteorin och dess lagar skulle kunna vara till hjälp i en godtycklig geografisk undersökning, där kartor används? I den här artikeln utforskas just det.
Gestaltteorin och dess lagar
I gestaltteorin är som sagt helheten i fokus och helheten antas vara större än dess beståndsdelar. Teorin innehåller ett antal lagar, vilka samtliga, var för sig och tillsammans, antas ligga till grund för hur den mänskliga hjärnan tolkar visuella intryck. Dessa lagar är (för mer utförlig beskrivning läs här: https://kib.ki.se/visualisera-presentera/visualisering-av-data/grafiska-principer):
- Närhetslagen. Objekt som visuellt befinner sig nära varandra antas göra samman i större utsträckning, än objekt som är långt ifrån varandra.
- Likhetslagen. Visuella objekt som liknar varandra i färg, form, storlek mm uppfattas som lika.
- Kopplingslagen. Separata objekt uppfattas som samhörande om tex ett linjeobjekt rent visuellt ser ut att sammanbinda objekten.
- Omslutningslagen. Objekt som omsluts av annat objekt, tex en cirkel eller en fyrkant, upplevs som sammanhörande.
- Kontinuitetslagen. Objekt som visuellt följer ett kontinuum antas höra ihop, tex punkter som ser ut att följa en kurva.
- Den gemensamma rörelsens lag. Separata objekt som visuellt pekar i samma riktning antas höra samman eller dela gemensamma egenskaper.
- Erfarenhetens lag. Utifrån former och mönster som vi tidigare har observerat, antas objekt som bildar nya gestaltningar av dessa, dela samma egenskaper.
Användning av gestaltteorins lagar i ett exempel
Nu, låt oss säga att vi utan närmare förkunskaper ställs inför uppgiften att på ett översiktligt sätt beskrivs fördelningen av Sveriges tätorter ur ett storleksperspektiv (befolkning och yta). Skulle lagarna i gestaltteorin kunna vara till hjälp för detta?
I bild 1-3 nedan finns tre stycken kartor, vilka visar Sveriges tätorter enligt SCB:s tätortsindelning från år 2020. För respektive kartbild representeras tätorterna med hjälp av så kallade intensitetsskartor (se egenskaper och symbologi i kartprogrammet QGIS). Intensitetskartorna har mörkare färg ju högre värdet är för den studerade variabeln. Varje tätort representeras med hjälp av en cirkel med 7,5 mils radie, runt tätortens mittpunkt och där färgintensiteten minskar med avståndet från mittpunkten.
Tolkning enligt gestaltteorins lagar
Enligt bild 1 finns i Stockholmstrakten, Göteborgsområdet och sydvästra Skåne områden med befolkningsmässigt stora tätorter. Tätorterna Stockholm, Göteborg och Malmö är naturligt de största orsakerna till att dessa områden finns. Dock finns även andra tätorter inom respektive område som bidrar till områdenas utbredning (Uppsala, Mölndal, Lund med flera). Närhetslagen bidrar här alltså till att ögat tolkar tätorter i närliggande område, som sammanhängande. Likhetslagen gör dessutom att de tre områdena i sig framstår som lika, dvs eftersom de tre områdena har liknande storlek och har en avsevärt mycket större intensitet än övriga – kan man anta att områdena i sig delar vissa egenskaper.
Bild 1. Tätorternas befolkningsstorlek
Bild 2 visar tätorternas ytstorlek. Nu framstår samma områden runt Stockholm, Göteborg och Malmö som i förra kartan. Ett fjärde område framgår i östra Götaland, i trakterna runt Norrköping och Linköping. Genom erfarenhetens lag kan man nu se att samma område också finns i bild 1, men framstår där med svagare intensitet. Både dessa kartor tillsammans ger alltså bilden av att det bakom de tre största tätortsområdena, finns ett fjärde av betydande karaktär.
Tätorterna i norra Sverige framträder nu också. Dessa ligger samtliga vid kusten. Genom kopplingslagen ser dessa nästan ut att vara förbundna genom den linje som den norrländska kuststräckan utgör.
Bild 2. Tätorternas ytstorlek
I bild 1 fanns ett slags kontinuum, mellan de tre storstadsområdena Stockholm, Göteborg och Malmö, där befolknigsstorleken följer en ordning som kan observeras genom kontinuitetslagen. I bild 2 tycks denna ordning se något annorlunda ut då sydvästra Skånes tätorter tycks ha samma ytstorlek som de i Stockholmsområdet, medan Göteborgsområdet har en något lägre sådan (i bild 1 var ju intensiteten högre i Göteborg än i sydvästra Skåne).
I bild 3 nedan, avseende befolkningstäthet, visas samma mönster. Erfarenhetslagen tillsammans med likhetslagen ger oss alltså här för handen att befolkningsstorlek, tätorternas ytstorlek och befolkningstäthet uppvisar liknande mönster för alla variabler men att det också finns vissa tydliga skillnader.
Slutligen skulle man också kunna säga att den gemensamma riktningens lag ger oss ytterligare två mönster. Dels tycks tätorterna minska i antal ju längre norrut man kommer. Dels tycks de också minska ju längre från kusten man kommer. På detta sätt är alltså alla variabler medelhöga i södra Sveriges inland, men minskar därefter successivt in i norra Norrlands inland.
Bild 3. Tätorternas befolkningstäthet
Diskussion
Förhoppningsvis har jag i denna artikel lyckats övertyga någon att gestaltteorins lagar kan vara till hjälp när man ska utläsa mönster ur en karta. I undersökningen användes i stort sett endast enkla punktgeometrier. Trots det enkla materialet har vi kunnat relatera till alla av de nämnda lagarna (förutom omslutningslagen). Om fler eller andra typer av objekt hade använts, hade förmodligen ännu fler associationer till lagarna kunnats göra.
Vad gäller resultaten angående tätorterna som sådana, har vi kunnat dra en del slutsatser. Bland annat har vi kunnat se att det finns tre-fyra tätortsområden som urskiljer sig från övriga. Dessa skiljer sig dock åt och det tycks inte givet att en stor befolkning också betyder en i sammanhanget stor tätortsyta eller befolkningstäthet. En annan slutsats är att tätortsgraden tycks sjunka ju längre norrut i landet man kommer och ju längre från kusten tätorten är.
Från resultaten ovan går det att göra, och kan i vissa fall vara nödvändigt med, efterföljande analyser. Rent metodologiskt skulle det tex vara intressant att se om tex inte Västerås, Eskilstuna och Örebro bildade ett eget område om intensitetskartorna skapades på ett annat sätt. Man kan också fråga sig vad som döljer sig i områdena med få tätorter: obefolkade skogsområden, levande lantbruksområden eller något annat?
Med en undersökning, där flera frågor blir obesvarade kan man fråga sig vad poängen med den är? Jag tror att poängen med att använda gestaltteorins lagar på detta sätt att kunna återge en fyllig beskrivning. Lagarna i sig tar ju för givet att alla människors sinnen och perception följer dessa lagar vare sig de vill eller inte. Om vi själva är medvetna om detta, hjälper det oss dock att sätta ord på det vi ser och kan göra det på ett strukturerat sätt och med ett visst vokabulär.
För att återkoppla till inledningen av denna artikel frågades ju även om gestaltteorin skulle kunna en typ av metod för hur en syntes skulle kunna utföras. Jag är fortfarande något osäker på vad exakt en syntes innebär, men om det kan tolkas som att vi på något sätt ska kunna tillskriva helheten en betydelse framför de givna objekten, tycker jag att gestaltteorins lagar absolut kan bidra med ett relevant tillvägagångssätt. En syntes, eller om man så vill förståelsen av helheten av relationen mellan olika objekt, kan ju aldrig vara allena rådande. Snarare måste synteser och analyser måste samverka och utgå från varandras resultat. Eftersom gestaltteoris lagar så att säga konkretiserar något som vi är förmögna att se men inte nödvändigtvis förmår att sätta ord på, tror jag att de skulle kunna användas relativt tidigt i en sådan process – åtminstone i ett geografiskt/kartografiskt sammanhang. Vi får på så sätt en nödvändig överblick och kan sedan analysera vidare de enskilda objektens säregenskaper var för sig.