Ett spännande och relativt lättillgängligt sätt att undersöka relationen och styrkan i relationen mellan geografiska platser i Sverige, är genom Newtons gravitationslag. Enligt Newtons gravitationslag avgörs dragningskraften två kroppar emellan av deras respektive massor samt det fysiska avståndet mellan dessa två massors mittpunkter. Eftersom SCB idag delar in Sveriges tätorter geografiskt och då dessa data dessutom finns öppet tillgängliga
(se: https://www.scb.se/vara-tjanster/oppna-data/oppna-geodata/tatorter/), är det möjligt att mäta attraktionskraften mellan Sveriges alla tätorter, på detta sätt. Tätortsgränserna består av geografiska gränser, men har ju ingen direkt massa. I den här artikeln kommer ”massa” bestå av tätorternas respektive invånarantal, vilka även de finns tillgängliga hos SCB.
Formeln för att mäta dragningskraften mellan två tätorter, som används här är följande: (invånare tätort 1 x invånare tätort 2)/(avståndet mellan tätort 1 och 2)2 (mer om själva formeln kan man tex läsa här: https://sv.wikipedia.org/wiki/Newtons_gravitationslag). I Sverige finns nästan 2 000 tätorter där en tätort i princip motsvarar en samling hus, med minst 200 människor och där avståndet mellan husen är högst 200 meter (läs mer om definitionen här: https://www.scb.se/hitta-statistik/sverige-i-siffror/miljo/tatorter-i-sverige/). För att antalet relationer totalt sett inte ska bli för många, kommer i huvudsak det förhållande med maximal attraktionskraft för varje enskild tätort undersökas.
Syftet är att se om de inbördes relationerna är de som man kan förvänta sig. Det vill säga är dragningskraften alltid störst till en tätort i närområdet, eller finns det fall där tätorten med högst dragningskraft ligger förhållandevis långt bort? Formar dragningskraften mellan tätorterna något som kan liknas vid regioner? Hur stora är i så fall typiskt sett dessa regioner? Följer de länsgränserna?
Orter med högst dragningskraft
Av gravitationslagen följer att attraktionskraften rimligen är allra högst till de tätorter med störst massa, det vill säga i det här fallet invånarantal. På en övergripande nivå är det därför naturligt att tätorter som Stockholm, Göteborg och Malmö har hög dragningskraft (tätorter med ett par hundratusen invånare eller mer, vilket kan jämföras med de allra minsta tätorterna på 200 invånare). Hur stor betydelse har storleken i detta fall?
Tabell 1. Tätortsrelationer med högst attraktionskraft
Bland alla tätorter är dragningskraften mellan Stockholm och Lidingö, den allra starkaste (båda dessa tätorter har högst attraktionskraft till varandra). Därefter följer dragningskraften mellan Täby och Stockholm. Av de 15 tätorter med högst dragningskraft till annan tätort, har alla sin högsta attraktionskraft till någon av just storstadstätorterna Stockholm, Göteborg och Malmö. Tätorterna är de allra flesta typiska storstadsförorter, förutom Lund och Södertälje som är egna städer (jämför SKR:s kommungruppsindelning: https://skr.se/skr/tjanster/kommunerochregioner/faktakommunerochregioner/kommungruppsindelning.2051.html).
På 18:e plats finns relationen mellan Knivsta och Alsike (båda i Knivsta kommun) vilket är det första ortparet utanför storstadsregionerna. I detta fall beror den starka dragningskraften främst på ett kort avstånd tätorterna emellan (ett par kilometer), snarare än stora invånarantal.
Vad säger då detta oss? I fallet med Stockholm och Lidingö, separeras bebyggelsen av ett smalt sund på ett par hundra meter. Lidingö förbinds med Stockholm via en bro. Utan detta sund hade förmodligen Lidingö för länge sedan haft en sammanbunden bebyggelse med Stockholm. Liknande förhållande finns förmodligen mellan Alsike och Knivsta. Dragningskraften orterna emellan är därför relativt självklar eftersom de i stort sett redan är geografiskt integrerade. På liknande sätt är det inte förvånande att ”förorterna” har stor dragningskraft till just sina respektive storstadstätorter – rent intuitivt är nog förhållandet förort->storstad det mest uppenbara om man tänker på ortlandskapet i stort. Intressant nog har dock också Stockholm och Göteborg sin allra största dragningskraft till just någon av sina förorter (Lidingö och Mölndal). Liksom att Malmö attraheras av Lund, skulle ju hypotetiskt sett också Stockholm kunna ha sin största dragningskraft till t.ex. Uppsala eller Södertälje, men så är alltså inte fallet.
Tätorter med lägst maximal dragningskraft
På samma sätt som de största tätorterna har den största dragningskraften för respektive tätort, bör det vara så att de minsta tätorterna har minst maximal dragningskraft. Eftersom både invånarantal och avstånd, utgör del av vår gravitationsformel i detta fall bör det naturligen också vara så att dessa tätorter är väldigt avlägset belägna (förmodligen i de inre delarna av Norrland).
Tabell 2. Tätortsrelationer med lägst maximal attraktionskraft
Som tabellen ovan visar finns tätorterna med lägst dragningskraft nästan uteslutande i norra Sverige. Dessa orter har samtliga en maximal dragningskraft på under 0,0020. Jämfört med medianen på 0,17 innebär detta att dragningskraften är nästan100 gånger lägre än hälften av alla tätorter i Sverige. Dragningskraften till andra tätorter är alltså väldigt låg.
Att orterna finns i norra Sverige är inte förvånande då avstånden är stora där. Något som är desto mer intressant är vilka orter som dessa dras mest till. Flertalet av orterna dras som man kan förvänta sig till någon större stad eller centralort i norra Sverige (Kiruna, Gällivare, Skellefteå). Dock finns det också sådana orter som har högst dragningskraft till Stockholm. Det innebär att det finns orter i norra Sverige som ligger så pass långt ifrån de större orterna i regionen, att dessa orters befolkningsstorlek inte är tillräckligt stora för att kunna kompensera för ett stort avstånd. Istället finns högst dragningskraft till Sveriges största tätort, som ligger väsentligt mycket längre bort.
Exemplen med Stockholm som högsta dragningskraft gäller alltså åtminstone för ett par tätorter i Sverige, med låg dragningskraft till någon annan ort. En del av den låga dragningskraften beror på att orterna ifråga ligger långt ifrån övriga orter, men en del beror också på att orterna i sig är befolkningsmässigt små (befolkning utgör ju en del av formeln). Det kan därför finnas även större tätorter som har stor dragningskraft till Stockholm. Finns det exempel på sådana orter
på nationell nivå?
Dragningskraft till Stockholm
Som kartan nedan visar finns en hel del tätorter i Sverige, som har högst dragningskraft till just Stockholm, trots att orterna ligger långt bort. Allra längst bort finns en stor del av centralorterna i norra Norrlands inlandskommuner: Kiruna, Pajala, Jokkmokk, Arjeplog, Arvidsjaur m.fl.. Det finns alltså en hel del större orter i norra Sverige, som har starkast dragningskraft till Stockholm. Företeelsen gäller alltså inte bara för mindre orter i norra Sverige, utan även större.
För Kiruna gäller till exempel att störst dragningskraft finns till Stockholm, men att flertalet orter runtomkring Kiruna faktiskt har störst dragning till just Kiruna.
Bild 1. Dragningskraft till Stockholm
I andra större tätorter i norra Norrland, som Luleå och Umeå, finns
det ett mer ömsesidigt förhållande mellan centralorterna och deras närmaste orter – dvs även centralorten har sin största dragningskraft till någon av de omkringliggande orterna (Umeå <-> Röbäck, Luleå <-> Bergnäset).
Dragningskraft till Göteborg
Även till Göteborg finns stor dragningskraft, där den ort som ligger längst bort har ett avstånd på ca 200 km (Töcksfors). Även här gäller att vissa centralorter som själva omgärdas av tätorter som dras till just dem, dras till den största tätorten längre bort (tex: Värnamo, Ljungby, Skara, Falköping).
Bild 2. Dragningskraft till Göteborg och norra Götaland
Det område som Göteborgs dragningskraft finns inom är mer begränsat än Stockholm, däremot har nästan alla större tätorter inom detta område störst dragningskraft till just Göteborg (Borås, Uddevalla, Varberg m.fl.). Trollhättan och Vänersborg utgör ett undantag för detta, då de tätorterna ömsesidigt dras mest till varandra. Mest långväga dragningskraft finns de mer glest bebyggda områden i Småland, samt väster om Vänern.
I södra Sverige och mellan Göteborg och Stockholms respektive upptagningsområden ur detta perspektiv, finns en del större orter med mer regionala men betydande upptagningsområden: Falkenberg, Halmstad, Växjö, Jönköping, Skövde och Linköping. I dessa fall finns alltid ett ”ömsesidigt” förhållande mellan centralorten och dess omkringliggande orter.
Diskussion
Att använda Newtons gravitationslag för att mäta dragningskraften mellan tätorter, kan naturligtvis ifrågasättas. Formeln tar bara hänsyn till befolkningsstorlek och avståndet fågelvägen mellan tätorterna. Den säger ingenting om den egentliga topologiska förbindelsen mellan orterna – det vill säga finns det tex någon ordentlig vägförbindelse orterna emellan, eller försvåras kommunikationen av någon fysisk barriär (sjö, hav, berg, skog eller dylikt). Eftersom formeln inte tar hänsyn till detta kan fråga sig vilken ”relation” resultaten egentligen visar och vad menas egentligen med dragningskraft? Eftersom ”massa” i det här fallet också har bytts ut mot invånarantal, kan man fråga sig vilken typ av dragningskraft detta ger upphov till?
En annan fråga som uppstår i denna undersökning, är hur relevant just den maximala dragningskraften är. I fallen där den maximala dragningskraften finns till en tätort som ligger långt bort, skulle det hypotetiskt sett kunna vara så att det finns eller flera tätorter i närheten som endast har något lägre dragningskraft. Eftersom endast den maximala dragningskraften används skapas dock intrycket att orten har endast har en relationen med den stora och mer avlägsna tätorten, medan den i själva verket kan ha flera betydande relationer.
Slutsats
Den här artikeln syftar till att låna en metod från fysiken och testa den på geografiska objekt, i det här fallet tätorter. Exakt huruvida det är lämpligt att byta ut fysisk massa mot invånarantal rent teoretiskt kommer jag här låta vara osagt då jag själv har för lite kunskap inom fysikområdet (förmodligen skulle en fysiker se detta experiment som ren nonsens 🙂 ). Från resultaten som kan ses i sammanställningarna tillsammans med allmän kunskap om Sveriges geografi tycker jag mig dock kunna se många mönster, som är intressanta ur ett geografiskt perspektiv. Det går också att förstå vad gravitationslagen på detta sätt kan bidra med då det gäller att öka förståelsen för relationerna mellan befolkningskoncentrationer i Sverige, liksom var den har sina brister.
Tänker man på begreppet ”massa” så är detta intressant i detta fall eftersom tätorter i sig själva består av bebyggelse som är tillräckligt sammanhängande och har en tillräckligt stor befolkning. Inom själva tätorten kan det dock finnas höghus, villabebyggelse, kontorsbebyggelse mm, som i självt skapar en dynamik och dragningskraft inom varje tätorts gränser. På samma sätt finns det tätorter som ligger väldigt nära andra tätorter och därför har en stor dragningskraft. I dessa fall finns en väldigt hög attraktionskraft orterna emellan. Exakt vad kraften representerar i dessa fall kommer jag låta vara osagt. Att t.ex. en tätort som Lidingö har stor dragningskraft till Stockholm, med allt vad det innebär i form av bland annat arbetspendling, dagligvaruhandel med mera, ser jag som ganska naturligt.
Att Stockholm skulle ha en särskilt hög dragningskraft till just Lidingö är mindre självklart. Om man ser på dragningskraften mellan Stockholm och alla dess förorter, är dock relationen Stockholm<->Lidingö, ganska representativ. Det vill säga Stockholm har på det stora hela stor dragningskraft till sina omkringliggande förorter, snarare än till någon större stad.
Vidare kan man konstatera att dragningskraften runt storstäderna generellt är stor (Stockholm, Göteborg och Malmö), likaså runt landets större städer (Linköping, Jönköping, Umeå och så vidare). Tätorternas upptagningsområden ur detta perspektiv, sträcker sig i utbredning generellt i proportion med deras storlek, med undantag för där de större städerna ligger i närheten av storstadsområdena. Långt bort från storstäderna tycks tätorterna för ”större städer” ha stor dragningskraft till sina omkringliggande orter (en typ av regionala förorter?). Detta då tätorter som t.ex. Linköping, Jönköping och Umeå har sin maximala dragningskraft till just en omkringliggande ort.
Närmare storstäderna verkar ett mer ambivalent förhållande finnas mellan de större städerna och deras omkringliggande orter. Exempel är bland annat Södertälje och Borås, som har högst dragningskraft till Stockholm respektive Göteborg. Södertälje och Borås har dock själva en hög attraktionskraft från tätorterna i deras närområde. Man kan fråga sig vad detta gör för självbilden i dessa områden? Finns det en risk att tex beslutsfattare i de tätorterna riktar sina blickar för mycket mot storstäderna och glömmer bort sin omgivning? Möjligen skulle det finnas någon potential att hämta där? Rent matematiskt skulle ju dragningskraften till de omkringliggande tätorterna öka om dessa var större. Är det ett tecken på att man i samhällsplanering och dylikt har satsat för lite på det?
Till Stockholm finns ju högst dragningskraft även för tätorter långt upp i norra Norrland. Ett sådant exempel är Kirunas tätort, som ju också har ett betydande antal tätorter som dras just dit. Även här kan man nog fundera på vad detta gör för dessa regioners självbild och sammanhållning. Här är det ju inte enbart det faktum att de största tätorterna i regionen attraheras av en annan tätort än de i sitt närområde, utan också det att den mest attraktiva tätorter ligger uppemot tusen kilometer bort. Man kan tex tänka sig att industrin i Kiruna vänder sig till Stockholm vid affärsbeslut och dylikt, eller att tex kulturhuset i Kiruna tenderar att importera idéer långt bortifrån istället för från närområdet.
De tätorter med allra minst maximala dragningskraft till annan tätort, ligger även de i norra Norrland. Här är själva dragningskraften så pass låg att det är naturligt att tänka att invånarna i dessa orter känner sig väldigt isolerade. Även för dessa orter gäller att några av dem har sin största dragningskraft till Stockholm. Vilken betydelse har det? I detta fall tror jag att risken för att ortsinnevånarna ifråga upplever sig både isolerade och förbisedda. Både för att orterna själva är geografiskt isolerade, men också för att det motvända attraktionsvärdet mellan Stockholm och dessa orter är så pass lågt – det finns ju hundratals kanske tusen tätorter som Stockholm har högre dragningskraft till.
Slutord
Ren fysikalisk attraktionskraft, tex i form av månens dragningskraft till jorden är så klart något väldigt konkret och mätbart. Invånarantal som substitut för massa är något mer diffust och det är svårt att dra direkta slutsatser kring vad detta egentligen visar utan att ha någon direkt problemformulering att utgå ifrån. Ska man t.ex. utgå ifrån att en hög dragningskraft korrelerar med andra fenomen som t.ex. arbetspendling, shopping mm? Det är naturligtvis att gå för långt. Däremot tror jag att gravitationslagen använd på detta sätt, ger en god översikt av relationerna mellan olika befolkningskoncentrationer i Sverige. Jag tror också att gravitationslagen allmänna begrepp som ”attraktionskraft” är rimliga att hålla fast vid i detta fall, trots dess otydlighet. Exempelvis tror jag att det är rimligt, att som resultaten visar, invånare i tätorten Södertälje känner en mental dragningskraft till Stockholm. Medan omkringliggande tätorter dras till just Södertälje.
Exakt vilka fenomen som följer samma mönster som denna dragningskraft, låter jag vara osagt. Men om man tänker på attraktion som en slags instinktiv preferens som människor psykologiskt har en tendens att följa, skulle det inte förvåna om många samhällsgeografiska fenomen följer samma mönster.